Hur kan man misslyckas med sina ministrar så som Reinfeldt?

I landets konservativa högerregering sitter nio moderater. Av dessa har tre tvingats avgå på grund av brottsliga handlingar, en försvarsminister pga av han tröttnade på sin egen regeringspolitik och en utrikesminister som riskerar att dras in i ett åtal angående brott mot folkrätten. Till detta kommer en handelsminister som byggt ut sitt hus utan bygglov och någon minister ytterligare, utöver den tidigare kulturministern, som struntat i att betala sin TV-licens. Det är ett minst sagt imponerande facit han har haft den gode Fredrik Reinfeldt.

Det nu aktuella fallet med fd arbetsmarknadsminister Littorin påstådda sexköp skulle man kunna ägna mycket diskussion åt. Men man kan ju  nöja sig med att rent allmänt visa sin avsky över människor som anser sig ha rätt att köpa en annan människas kropp för att tillfredsställa sina egna privata lustar. Detta gäller självklart om man är minister.

Mer intressant från nu är ju hur det kan komma sig att Fredrik Reinfeldt kan misslyckas så kapitalt med sina regeringsmedlemmar. Under de gångna fyra åren har han tvingats byta ut nära hälften av sina ministrar av olika anledningar, den allra vanligaste är alltså att dom ansett sig kunna bryta mot lagen. Detta är ett handlande som bara spär på bilden av att moderaterna är ett parti för överheten som inte tycker man behöver följa samma lagar och regler som vi andra.

När det gäller Littorinaffären är den mest intressanta frågan om Fredrik Reinfeldt visste om vad som skett redan innan han utsåg Littorin till minister. En normal rutin bör ju vara att ställa frågan till sina ministerkandidater om man har några “lik i garderoben”, men Reinfeldt gjorde kanske inte det till Littorin eftersom han ju ändå var en god kamrat och en av Reinfeldts närmaste män. Men kanske gjorde han det ändå, och förbisåg det påstådda faktum att Littorin köpt sex och hoppades att detta aldrig skulle komma fram. Vilket som är värst, tja det sistnämnda såklart om det nu var så. Men om han inte ställt frågan visar det också på en extrem oaktsamhet som en statsminister knappast kan vara till freds med.

Avslutningsvis kan man ju bara konstatera att denna affär självklart skadar förtroendet för moderaterna och den regering som man leder. Allt annat är ju absurt att påstå. Nu riskerar Reinfeldt att dras in i en förtroendekris genom att lämna halva svar på frågor och dessutom glida på sanningar. Det är aldrig ett bra sätt att hantera en fråga, i alla fall om inte alternativet är ännu sämre och då pekar ju allt på att alternativet är att erkänna att Reinfeldt hela tiden vetat om att det Aftonbladet påstår är sant…

Magnus      

Det verkar som barnen syns mer

De senaste dagarna har man kunnat skönja lite olika trender när man strosar runt i vimmlet i Almedalen. Någon kallar detta politiskt spektakel, andra ser det som den viktigaste mötesplatsen för året. Sanningen är nog att finna någonstans där i mellan. Men när man gått runt lite, deltagit på olika seminarier och lyssnat på “bruset” kan man konstatera att det finns några saker som sticker ut. Jag tänkte ägna mig åt två saker, en bra och en skitkass.

Eftersom man gärna vill spara det som är bra till sist börjar jag med det som är skitkass och det är all den negativa kampanjverksamhet som pågår. Mitt på Donners plats, själva hjärtat i utställningsområdet har det högerinriktade särintresset skatebetalarnas förening monterat upp en storbilds TV utmed en av fasaderna. på den rullar små filmsnuttar som har som enda uppgift att smutskasta Mona Sahlin. Det är givetvis inget som det stora högerpartiet kan ta ansvar för, säger man, och man tar till och med avstånd från det. Men det är ju självklart att firma Reinfeldt och Schlingman (för dom är ju snart ensamma kvar…) tycker det är jättebra och en naturlig fortsättning på den smutskastningskampanj som dom bedrivit på Mona sedan länge. Detta är beklagligt och totalt skitkass.

Det som är bra är att barnen äntligen tycks få hamna i fokus. Jag har själv deltagit i några seminarier som handlar om barnens möjligheter och dom har varit mycket välfyllda. Många goda idéer har kommit fram och många har bidragit. Men det handlar inte bara om seminarierna, det handlar också om bruset runt omkring där man nu börjar ta barnfrågorna på allvar. Det som kanske är allra bäst med detta är att fokus inte hamnar på enskilda områden som tex skolan eller barns rätt eller barnfattigdom. Detta är tre oerhört angelägna områden men lösningarna kan vi aldrig hitta om vi inte inser att dom alla hör ihop. Om vi ska fortsätta att ligga i världstopp vad gäller länder där det är bra för barn att växa och utvecklas måste vi ha en politik som i sin helhet ser barnens alla behov. Det är svårt att räkna upp alla olika områden som måste involveras men kanske skulle man, inför varje beslut som fattas istället ställa sig frågan om detta leder till bättre möjligheter för barnen eller tvärt om. 

Vi måste självklart ha ambitionen att Sverige ska vara väldens bästa land för barn att växa upp i. Skälen för det är många. Två viktiga är dels för att våra barn ska få bästa förutsättningar att förverkliga sina livsdrömmar men också för att landet Sverige ska kunna förbättra sin internationella konkurrenskraft. Men för att göra detta krävs att vi orkar avsätta de resurser vi är skyldiga att ge våra barn, eller för att citera morgonens seminarie arrangerat av Unga Örnar: Allvarligt talat, vi måste ha barnglasögonen  på!

Magnus

Varför hymlar Moderaterna om Lavaldomen

Dagens fjärde seminarie handlade om hur läget efter Lavaldomen är. I en paneldebatt beskrev fackförbundsordföringarna i LO, TCO och SACO hur Lavaldomen påverkar de svenska kollektivavtalen. Den bild de gav var tämligen dyster och krav framfördes från LO och TCO att utstationeringsdirektivet som reglerar dessa frågor måste ändras.

Vad handlar då frågan om egentligen? Jo den handlar, som TCOs ordförande Sture Nordh mycket riktigt sa att den europeiska unionen inte kan ha regelverk som diskriminerar löntagare som jobbar för företag från andra länder än i det som jobbet utförs. Detta, menade Nordh, hotar ekonomisk intergration och tillväxt. Det domslut som nu är meddelat riskerar att driva riktningen i helt motsatt riktning.

Den intressanta debatten är nu egentligen hur vi hanterar frågan för framtiden. För reda ut detta fanns riksdagsledamöterna Sven Erik Österberg (S) och Anna König Jerlmyr (M). När Österberg var mycket tydlig och klar i sin uppfattning om vad som behöver göras var König Jerlmyrs svar totalt intetsägande. På frågan om man var intresserad av att skapa en blockerande minoritet inom EU för att stoppa eventuella försämringar i utstationeringsdirektivet var Österberg lika klar att det självklart skulle göras. Moderaten König Jerlmyr ville däremot inte göra några utfästelser i någon riktning.

Dessa två svar är extremt avslöjande i debatten om den svenska modellen på arbetsmarknaden. Moderaterna säger ju sig gilla vår modell, men då kan man ju undra varför man inte kan lämna ett enkelt svar på frågan. Sanningen är nog snarare att moderaterna är tämligen bekväma i låta vår svenska modell med våra svenska kollektivaavtal köras sönder av EU-domstolen och på så sätt uppnå sitt syfte.

Detta blir en viktig fråga i valspurten och måste föras rakt och tydligt. Moderaterna bör ta chansen att svara ärligt på frågan kring hur man vill hantera Lavalfrågan i framtiden, om inte får man väl erkänna att man likt svenskt näringsliv egentligen innerst inne vill avveckla vår idé om kollektivavtal på arbetsmarknaden. Men gör man det vet man väl att man förlorar valet…

Magnus

Tidigt frukostseminarie om en viktig fråga

I dag var det uppstigning tidigt, första seminariet började redan klockan åtta. Kanske började det klockan åtta för att det handlade om skolan. Lärarförbundet hade bjudit in till seminarie med temat Börja med skolan - så löser resten sig själv. Det är kanske en lite väl enkel slutsats men det ligger en hel del i det i alla fall.

En panel bestående av Gustaf Fridolin (MP), Bengt Svensson, rikspolischef och chefen för den högerinriktade tankesmedjan Timbro Maria Rankka samtalade om vikten av att prioritera skolan. Det blev ett bra samtal där också skillnaderna i synsätt mellan höger och vänster blev tydlig. När Maria Rankka försökte säga att hon tyckte man kunde prioritera skolan före bidrag så svarade Fridolin att det knappast hjälper skolans arbete om fattiga barn blir ännu fattigare. Han pekade på att det Rankka, och övriga höger i svensk politik, beskriver som bidrag faktiskt handlar om försäkringar.

Det står väldigt klart att Lärarförbundet har mycket att bidra med i samhällsdebatten kring skolan. Inte som ett särintresse som Fredrik Reinfeldt beskrev alla fackförbund som i söndags utan som en kraft som vill förbättra förutsättinngarna för sveriges konkurrenskraft i framtiden. Det finns alla anledning att lyssna noga på vad företrädare för 75 procent av alla anställda i landets största arbetsplats vill förmedla till oss övriga. Eva Lis Siren, lärarförbundets ordförande, oroades särskilt över att Sverige tappar sin position som världsledande i högsta lägstanivå i skolan. Om detta behöver vi prata mycket mer. Vi måste återkomma till vår position om världens högsta lägstanivå i skolan, det är så rättvisan kan stärkas i den svenska skolan.

Ett kanonseminarie av Lärarförbundet, en bra start på en bra dag. Tack för det!

Magnus

Idag talar folkpartiet i Almedalen

Idag ska jag åka till Gotland för att ta del av politikerbruset i Visby. Det ska bli härligt att återkomma till Almedalsveckan. Jag var där första gången förra året och mina ganska läga förväntningar den gången överträffades rejält. Egentligen var bara den grymma värmen det enda som störde förra året. Vi får väl se hur det blir med värmen denna gången…

Idag är det ju folkpartiets tur att synas lite extra. Givetvis tar då partiledaren Jan Björklund, svensk mästare i politisk förenkling; till orda i parken framåt kvällen. Tyvärr hinner jag inte dit, eller kanske som tur är.. För det finns inte många mäniskor som får mig att känna plötslig avsky när jag hör budskap och argument men BJörklund brukar åstadkomma detta ganska direkt. Inte för att jag har något emot honom som person, jag känner ju honom inte. Nej det handlar om att han hanterar den viktiga skolfrågan som om den bara handlar om att positionera hans eget parti till varje pris. Om det sen leder till en bättre skola tycks vara en sekundär fråga för Björklund.

Igår presenterade Lärarnas Riksförbund (LR) en undersökning man bett SCB göra om slutbetygen i skolan från 1990 till 2009. Den visar att klassklyftan i skolan ökar, dvs barn till rika föräldrar klarar sig bättre och barn med föräldrar med låga inkomster hamna på efterkälken. Det är jättebra att LR har beställt utredningen och att man lyfter frågan. Tyvärr tycks man återigen söka svaret på hur vi bryter denna utveckling i frågan kring huvudmannaskapet. LR har länge drivit frågan att åter förstatliga skolan och nu ska tydligen detta vara grejen för att likställa undervisningen mellan klasser och över landet.

Innan man drar denna slutsats bör man nog också ställa sig några ytterligare frågor. Den första frågan är naturligtvis om det verkligen var bättre förr, dvs innan skolan kommunaliserades och om det i så fall berodde på huvudmannaskapet? Det finns nog många med mig som misstänker att det finns andra, lite mer komplexa sammanhang som påverkat detta. Inte minst det faktum att det är barn vi pratar om och att barn idag utvecklas olika mot hur hur det var på 80-talet.

Den andra frågan man ska ställa sig är naturligtvis vad som har hänt mer än att skolan kommunaliserades under mätperioden. Vi har under nästan samma tidsperiod haft en framväxt av en stor valfrihet i skolsystemet där friskolornas intåg i allra högsta grad har påverkat studieresultaten. Detta är det ofta märkbart tyst om  i debatten om den svenska skolans kunskapsresultat. Det finns många som hävdar att den segregation som denna valfrihet inneburit påverkar kunskapsresultaten negativt.

Den tredje frågan, och kanske den viktigaste, är ju hur det pedagogiska arbetet utvecklats i skolan och hur lärarnas möjligheter och uppdrag förändrats. Det är ju inte ett okänt faktum att resurserna i svensk skola minskat som en effekt av den ekonomiska krisen som följde efter den förra moderatledda regeringen i Sverige. 

Den viktigaste receptet att skriva ut för att bota sjukan med segregationen i skolan bör innehålla tre tydliga punkter. Den första bör vara att styra mer resurser till skolan, oavsett om det är statliga kassan eller kommunala som betalar. Detta är långt viktigare än stora skattesänkningar för de rikaste.
Den andra är mer forskning kring hur dagens barn lär, bra stöd för skolutveckling och en tydlig utvärdering av hur skolan lyckas samt en bättre lärarutbildning som fokuserar mer pdagogik och didaktik.
Och den tredje är att snabbt som ögat byta ut Jan Björklund som ytterst ansvarig för den svenska skolan. Hans ständiga halvlögner om den svenska skolan och hans grymma förenklingar av stora problem leder inte till en bättre skola utan tvärt om.

Idag talar alltså denne Björklund i Almedalen. Han kommer säkert att fortsätta att prata om sin skola, om att vi måste ha prov och betyg tidigare för att utvärdera barnen och det måste bli bättre ordning i klassrummen. Dvs Björklund kommer att låta precis som han gjorde i opposition. Nu har han ju haft fyra år på sig att fixa det som var så enkelt i förra valrörelsen… Men Björklunds bokslut över denna mandatperiod kan knappast anses som något som ens är i närheten av godkänt om man strävar efter en skola som ska utjämna klyftor och ge alla ungar en bra start i livet. Hans skolpolitik har ju snarast lett i andra riktningen.

Sist bara en lite reflektion från mediabruset. Igår talade Vänsterledaren Lars Ohly, han ville profilera Vänsterpartiet som Välfärdspartiet. En fråga som han lyfte upp var frågan om att förbjuda vinster inom skattefinansierade vård och utbildningsföretag. Detta tycker inte (S) och (MP) är någon bra idé och genast var fokus på den spricka som fanns i det rödgröna alternativet. Att Fredrik Reinfeldt i sitt parodiska tal dagen före meddelade att det inte skulle bli några skattesänkningar nästa år trots att det är en av såväl (KD)s som (C)s paradfrågor var det ingen som reagerade över. Känns inte det som en svårare fråga att lösa och därigenom en större spricka. Jo, för de allra flesta skulle det nog vara så men i dagens mediabrus mäts tydligen inte alternativen riktigt efter samma måttstock…

Magnus

En budgetdebatt med många skiljelinjer

Idag har de politiska partierna i Karlskronas kommunfullmäktige samtalat och debatterat sina förslag till budgetdirektiv för de kommande tre åren. När vi är i ett valår blir debatten självklart lite extra laddad och alternativen blir ytterligare lite tydligare. Det är något som i grunden är bra. Det finns ett antal områden där skillnaderna blir extra tydliga.

Det första området handlar om själva tilltron till politiken som verktyg för att förändra samhället. Det blir extremt tydligt att den samlade högern varken kan eller vill använda politiken för att bryta en inriktning där samhället präglas av allt större klyftor. Istället skyller man varje tillkortakommande antingen på opositionen eller den globala finanskrisen. Men varken kris eller opposition borde kunna stoppa en moderatledd kommunledning att lägga förslag för att mildra effekterna av såväl finanskris som en moderatledd regering. Men dessa förslag uteblir, politiken ska inte användas för att påverka samhället. Det överlåter man till andra krafter som står utanför demokratisk kontroll.

Den andra stora skillnaden är hur man vill använda det utrymmet som skapas i samhället. Det finns i Karlskrona en närmast religös tilltro till den skattesänkarpolitik som den konservativa regeringen Reinfeldt för i regering och riksdag. Inte med en enda bokstav vill man föra fram någon kritik mot det faktum att dessa skattesänkningar har inneburit att utrymmet för vår gemensamma välfärd minskar i samma utsträckning. Här finns självklart val att göra som innebär att man bryter den politik som gjort de rikaste rikare och de fattigaste fattigare. Men om man vill ha en samhällsutveckling där vår gemensamma välfärd allt mer ska tas över av privata försäkringslösningar är detta ju rätt politik att föra.

För väljarna kommer valrörelsen att innebär att en mängd siffror och statistik kommer att hagla ner och allt kommer att låta som det bästa för alla. Därför känns det angeläget att man funderar lite över den stora vattendelaren och den går i just dessa två frågor. Vill vi använda politiken till att påverka finanskrisens effekter, och hur mycket av gemensamt ansvaratagande ska vi ta för varandra? Där någonstans går vägvalet mellan den konservativa högerregeringen och det rödgröna alternativet.

Jag tycker att politiken ska användas för att påverka samhället så att klyftorna minskar och jobben och rättvisa stärks. Det kräver att vi orkar ta ett gemensamt ansvar genom att vi tillsammans tar ansvar för varandra. Socialdemokraterna talar om att vi vill bygga möjligheternas Sverige och det gör vi med utgångspunkten i grundtanken att vi blir starkare gemensamt.

Socialdemokraterna i Karlskrona presenterar tillsammans med Vänsterpartiet förslag till budgetdirektiv för Karlskrona. Det är en politik som står i skarp konrast till den ickepolitik som den konservativa kommunledningen i Karlskrona. Läs gärna vårt alternativ här.

Magnus

Varför är det så tyst om de fattiga barnen?

Antalet fattiga barn växer snabbt i Sverige. Man kan säga att det finns några viktiga indikatorer på hur bra det går för ett land. Vi mäter BNP, budgetbalans, arbetslöshet och sjuktal. Vi mäter allt sånt som ger eller kostar pengar. Men om man istället för det, eller det tillsammans med ett antal andra mer mäskliga och gripbara indikatorer får man ofta fram andra resultat. FN brukar titta på medellivslängd och barnadödlighet för att jämföra hur väl ett välfärdssamhälle funkar. Nu tycker jag att det är dax att vi på allvar börjar mäta temperaturen på samhället efter hur våra barn har det.

Det handlar faktiskt inte bara om en varmhjärtad uppfattning om att vi måste låta våra barn växa upp i en trygg och inkluderande miljö utan också om vår egen överlevnad som välfärdsstat. För det är ju faktiskt så att om vi inte ger våra barn den bästa uppväxten så får dom heller inte en rimlig chans att driva samhället vidare. Det handlar om att våra barn måste få mer kunskaper, mer kreativ förmåga, mer social kompetens och mer trygghet än den vi fick som barn. Samhället utvecklas i så snabb takt att inget alternativ till detta är möjligt. Den som inte har tillräckliga kunskaper och en god trygghet i sig själv kommer ha mycket svårt att hävda sig framöver. Ett misslyckande med barnen idag kommer att innebära mindre resurser till vår gemensamma välfärd i morgon.

Med detta i tankarna känns det oerhört plågsamt att ta del av uppgiften att antalet barn som lever i fattiga familjer ökar rekordsnabbt i Sverige just nu. För att belysa detta kan man nämna siffran att 43 procent av små barn som bor med ensamstående föräldrar lever i fattigdom. Frågan vi måstye ställa oss är självklart om det måste vara så??

Svaret är självklart NEJ, vi kan med politiken som verktyg förändra utvecklingen i samhället i en riktning där de fattiga blir färre och där de lyckliga barnen blir fler. Men det kräver en ny regering och ny politik efter valet den 19 september. Vi behöver en regering som tror på politiken som verktyg att förändra samhället och som vill använda denna möjlighet till att minska klyftor och stärka rättvisan. Detta gäller inte minst för barnen…

Magnus  

Vem har förstört vår järnväg??

I två dagar har jag varit i Stockholm. En härlig dag i går där vi fick mycket inspiration inför det kommande valet och en bra dag idag då vi diskuterat kampanjmetoder och strategi. Resan fram och tillbaka har däremot varit av det mindre lyckade slaget. Som miljömedveten resenär valde jag såklart att åka tåg. Nattåget skulle ta mig upp till huvudstaden i tisdagskväll och 16.21 idag skulle tåget lämnat perrongen på Stockholms central för att ta oss söderut igen. Men facit för denna tågresa blev inget bra exempel om man vill åka miljövänligt.

I tisdags blev tåget från Karlskrona till Hässleholm, där nattåget väntade, inställt. Informationen var minst sagt bristfällig. Trots att det var ett hinder på banan som måste varit väl känt redan innan ordinarie avgångstid valde man att inget säga förrän man efter närmare en timmes väntan meddelad att tåget var inställt och att buss var beställd. Denna dåliga information gjorde att jag inte hann fixa alternativt resesätt för att hinna till Hässleholm. Därför fick det bli taxi hem och ombokning till morgonflyg istället.

När tåget idag skulle avgå var det samma visa igen. Drygt 40 min för sena lämnade vi Stockholm men restiden skjöts fram med tio minuter åt gången. Varför kan man inte istället säga hur lång tid det egentligen ska ta innan tågen kan komma iväg?? Nu innebär dagens försening att anslutningen i Alvesta missas och jag blir hänvisad till nästa avgång en timme senare. Inget kul sätt att summera ett försök att resa klimatsmart…

Frågan man måste ställa sig är varför det gått på detta sätt med våra tåg. Vem har förstört vår järnväg? Med vinterns dystra facit för tåget som transportmedel måste vi nu orka ställa oss frågan vad som gått fel. Tåget borde vara en viktig komponent i vår ambition att ställa om vårt transportsystem. Den rödgröna oppositionens idéer om höghastighetståg är ett jättebra exempel på det men vi måste också ha bra och pålitliga anslutningar. Dessutom måste vi se till att punktlighet och tillförlitlighet ska vara hundraprocentiga. Det är dax för en ny vision för järnvägstrafiken där inget transportsätt ska vara billigare och inget mer driftssäkert och punktligt. Detta kommer kanske att kosta lite skattepengar men menar vi allvar med en omställning av våra resandemönster duger det inte att tvinga resenärer att sitta och vänta på sena eller inställda tåg. Jag vill fortsätta att åka tåg, därför måste den som är ansvarig för tågets nuvarande brister snarast ta tag i problemet och ställa frågan om vem eller vad som förstört järnvägen.

Magnus   

Härligt att höra att Mona har en bra idé för Sverige

När nu vi flera hundra (S)-politiker från hela Sverige har lyssnat på Mona Sahlin tala om Möjligheternas Sverige känns det verkligen bra. Det blir så otroligt tydligt att denna idé är verkligt förankrad i hur samhället ser ut. Mot detta står en förtvivlad kampanjverkstad på högersidan i politiken som försöker beskriva samhället som något annat än vad det är.

Monas idé om Möjligheternas Sverige bygger på insikten om att vi blir starkare tillsammans. Det är en djupt rotad uppfattning i Sverige att det ska vara så. Vi vill inte ha ett samhälle där klyftorna ökar och välfärden slits sönder. Om detta är de tre rödgröna partierna överens och man har presenterat en gemensam budgetmotion som anvisar en politik i den riktningen.  Denna motion ska ses som ett svar på den ekonomiska vårproposition den moderatledda regeringen la i april. En proposition som var totalt innehållslös i de avgörande frågorna kring jobben och välfärden.

I Monas Sverige är det precis tvärt om, där ska vi med politiken som verktyg skapa möjligheter för nya jobb. Vi ska pressa tillbaka arbetslösheten så som vi gjort förr och vi ska göra det med största kraft väl medvetna om att detta är den viktigaste frågan för att pressa tillbaka orättvisor i samhället.

I Monas Sverige säger vi att vi har råd att visa anständighet gent emot de som är sjuka och arbetslösa. Vi vill inte ha en politik där man sänker skatterna, mest för de rikaste, och skickar notan till de som har de sämsta förutsättnignarna.

I Monas Sverige är vi rädda om vår gemensamma välfärd. Vi vet att stödet till landets kommuner och landsting innebär bättre villkor för vården, skolan och omsorgen. Vi vet att framtiden kommer att ställa stora krav på sjukvård och äldreomsorg och vi vet att landets ungdomar behöver en bättre skola med välutbildad personal. Detta är viktigare än fortsatt sänkta skatter.

I Monas Sverige vågar vi tala om vårt ansvar för vår miljö och vårt klimat. Istället för att mörka sina planer som Fredrik Reinfeldt gjorde om bensinskattehöjningen efter valet 2006, säger vi redan nu att vi blir tvungna att använda bensinskatten för att ställa om vårt resandemönster. Men vi säger också att vi kompenserar de som behöver bilen i jobbet genom höjda reseavdrag. Vi vill använda politiken som verktyg för att skapa nya lösningar inte minst inom energisektorn.

Ta chansen, läs motionen och fundera över hur stor skillnaden egentligen är. Tilltron till politiken som verktyg är stor hos Mona och förmågan att hantera verktyget väl dokumenterat.

Magnus

Trovärdigheten för en regering avgörs av bokslutet av dess arbete

Ibland talas det om att vi inte ska blicka bakåt i politiken. Man vinner inga val på att prata om det som varit säger man utan vi ska prata om framtiden och visioner. Det är förvisso sant att vi måste formulera en politik för framtiden och prata om den, men trovärdigheten i regeringsalternativen avgörs i stor utsträckning av hur man lyckats under den gångna perioden. Därför är det viktigt att prata om och granska vad som hänt under de fyra år som den moderatledda regeringen styrt.

Alla kan nog minnas att det var två frågor som dominerade i propagandamaskinen Allians för Sverige. Det var dels att man skulle skapa nya jobb och dels att minska utanförskapet. Resultatet på dessa områden är direkt förödande för regeringen. Vi har tappat motsvarande 100 000 jobb sedan 2006 och utanförskapet har under samma tid ökat med 70 000 personer. I 90 procent av landets kommuner ökar utbetalningen av socialbidrag. I vissa kommuner har de ökat med över 100 procent.

När nu Fredrik Reinfeldt ber om ett nytt mandat att leda Sverige ytterligare fyra år med samma retoriska grund som 2006 måste man ju fråga sig vilken trovärdighet han och hans moderatledda regering kan ha i detta…

Magnus