Den kanske största orsaken är att vi har en kommunledning som totalt saknar kontroll över den kommunala ekonomin. Man har under hela mandatperioden konsekvent finansierat driften med engångsvisa intäkter såsom försäljning av skog och fastigheter. Men även ett barn förstår att när skogen är såld får man inga mer intäkter från den, men utgifterna för den kommunala driften finns såklart kvar. Tydligaste beviset på den totala bristen på förmågan är ju att kommunrevisionen just nu granskar det faktum att Utbildningsnämndens ledning vägrat vidta nödvändiga åtgärder för att hålla sin budget. Allt annat än nekasd ansvarsfrihet för Utbildnignsnämndens ledning vore märkligt.

På det sätt som den moderatledda kommunledningen hanterat våra skattepengar under den mandatperiod som snart är till ända är kommunen på god väg mot en ekonomisk kollaps. När allt silver är sålt kommer vardagen ifatt, en vardag där socialbidragen ökar lavinartat och där vi har en kraftig överkonsumtion av kommunal verksamhet i förhållande till den budget vi har. Det behövs en radikal förändring, en förändring där kommunen ges rimliga förutsättnignar av staten att driva en långsiktig verksamhet men också ett politiskt ledarskap som orkar se att det är viktigare att vi har personal i skolan än att vi bygger ytterligare rondeller på våra gator. Det behövs ett maktskifte i Karlskrona och en progressiv s-ledd politik som tar greppet om ekonomin och sätter välfärden främst.

Magnus 

Ämnena för debatten börjar vi känna igen nu. Den viktigaste frågan är såklart jobben. Som envisa papegojor upprepade högersn företrädare att 100 000 fler är sysselsatta nu är i september 2006 men mer intressant är kanske att drygt 100 000 fler nu faktiskt är arbetslösa. Alltså går det enkelt att konstatera att den verklighet som vi alla upplever och är den riktiga, nämligen att regereingen Reinfeldt har misslyckats totalt med sitt viktigaste vallöfte att skapa fler jobb och minska utanförskapet. Här visare de rödgröna att det finns ett tydligat alternativ där man investerar i grön omställning, infrastruktur och inte minst utbildning. Mot detta ställs högerns patentmedicin att allt löses med sänkta skatter, en väg som knappast kan anses ha varit framgångsrik de senaste tre åren…

Frågan om sjukförsärkingen plågar uppenbarligen högherregeringen svårt. Det som blir svårtast för dom att förklara är varför man skulle bli friskare om man blir fattigare. Att som idag kasta ut folk från våra försäkringssystem för att försöka konkurrera på en arbetsmarknad som inte finns är rent korkat. Man är så pressad i denna fråga så man har varit tvungna att hitta på ett eget begrepp, nämligen 58-årsregeln. Man försöker skrämma med det faktum att i det rödgröna alternativet för sjukförsäkringen låter man människor över 58 år ha lite lättare att få förtidspension. Det känns ju inte särskilt värdigt eller meningsfullt att tvinga en 62-årig undersköterska prövas mot arbetsmarknaden i hela landet. Men det viktigaste var att det är mycket tydligt att de rödgröna har mest konkreta förslag när det gäller rehabilitering, en förutsättning för att man ska kunna återvända till arbetet i den utsträckning man kan.

Den tredje frågan som förtjänar att lyftas fram handlade om skola och utbildning. Här kommer verkligen fp-ledaren, den gamle majoren, Björklund igång i sluggerstil. När han sluggat fördigt framgår det dock att i hans skola tvingas barnen att göra livsavgörande val redan i år 6 i grundskolan. Det är nämligen så att om man planerar att gå studieförberedande program på gymnasiet blir språkvalet i sexan viktigt. Om man väljer fel här kan meritpoängen bli får dålig när man ansöker till gymnasiet och räcker man inte till där höjs trösklen till högre utbildning kraftigt. Så här kan vi ju självklart inte ha det. Skolan ska utjämna klyftor i samhället, inte fördjupa dom som Björklunds skolpolitik gör. 

Sammantaget känns mönstret igen från duellerna mellan Sahlin och Reinfeldt igen. Det är hotet som möter hoppet där de blå hotar och de rödgröna står för hoppet. Detta är inte så konstigt eftersom de rödgröna vill använda politiken för att skapa ett bättre samhälle. Högerpartierna har ju tvärt om alltid tyckt att politiken är ett hinder för utveckling.  Det blev också tydligt att Fredrik Reinfeldts ambitioner från i höstas om att framstå som en trygg landsfader nu är totalt bortblåsta. Kvällens replik var när Mona Sahlin frågade Reinfeldt om det var statsministern eller oppositionsledaren som talade…

Magnus    

När det gäller Centerpartiet har det ju varit en tämligen jobbig vecka eftersom sprickan mellan Stureplanscentern och folkrörelsecentern nu blir väldigt uppenbar. För Sureplanscentern är kärnkraften inget problem, däremot vill man gärna göra stora systemskiften på arbetsmarknaden. Detta visades tydligt när en politisk tjänsteman på Centerns partikansli i sin iver att avveckla anställningstrygghet och sänka löner m.m. inte drog sig för att smutskasta en hel yrkesgrupp då han påstod att svenska byggnadsarbetare bara dricker kafe och röker på jobbet. Detta uttalande ledde till kraftiga protester från flera centerpartister och krav fanns till och med på att den unge mannen skulle avskedas från sitt jobb.

Men för partiledningen var det inte så viktigt utan han kunde få fortsätta att arbeta. För partiledningen var det däremot ett stort problem att riksdagsledamoten Solveig Thernström ville delta i en debatt om energiöverenskommelsen. Så viktig att man hotade henne med att om hon ställde upp skulle näringsministern inte delta, vilket såklart är helt uteslutet. Vad var problemet, jo Solveig ville argumentera emot utbyggnad av ny kärnkraft. En ganska rimlig linje från en centerpartist, men den tilläts inte av partiledningen. Så här ska det inte fungera i en demokrati säger Solveig, och man kan ju bara hålla med. Det ser illa ut för Centerpartiet, som en gång var ett parti med dupa förankringar i en folkrörelsetradition. Det är slut med det nu och frågan är vad Centerpartiet egentligen har för berättigande i svensk politik i framtiden.

Magnus

Nu klarade Mona, precis som väntat, även det mycket bra. Jag tyckte bilden var mycket tydlig av att Mona vill diskutera sakfrågorna och Reinfeldt egentligen inte ville diskutera alls eftersom han verkade rädd för sakfrågorna. Detta bådar mycket gott inför kommande debatter och det stundande valet. En moderatledare på defensiven och en stark och tydlig utmanare som dessutom visar att det finns en hopp om en annan färdriktning för Sverige, en färdriktning där jobben och rättvisan hamnar i första rummet.

Magnus 

Debatten handlade mycket att Fredrik Reinfeldts och hans kompisar ville visa vilket ansvar man tagit för landet i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Man påstod att alla förslag som kommit från oppositionen är oansvariga då de inneburit ökade utgifter men samtidigt är det tydligen helt ok att låna upp massa pengar för att sänka skatten, mest för de som tjänar mest. Det blir inte ett logiskt resonemang och kan vara det som gör att den önskade bilden av den ansvarstagande regeringen inte uppfattas som trovärdig.

Det märktes tydligt att statsminister Reinfeldt har lidit av att inte längre stå i rampljuset som EU,s ordförande och han tycks inte riktigt trivas i vardagspolitiken längre. Det är liksom inte fint nog att ägna sig åt folks vardagsbekymmer. Detta kunde vi se precis lika tydligt när hans företrädare och nuvarande utrikesminister Carl Bildt återkom från sina år som medlare på Balkan. Bildt reagerade precis likadant, han blev stöddig, pompös och oengagerad. Nu är Reinfeldt på god väg att hamna där han också. Men om man ska asprirera på att leda landet efter valet i september ska man nog bry sig om folks vardagsproblem, det är nämligen frågorna om ungdomsarbetslösheten, en rimlig sjukförsäkring och den orättvisa pensionärsskatten. Men den allra viktigaste frågan är ändå den om jobben rent generellt och där blir Fredrik Reinfeldt svaret skyldig. Deabttens bästa replik tog Mona Sahlin då Reinfeldt frågade hur jobbpolitiken ska se ut och Mona svarade att hon förstod att Reinfeldt undrade det eftersom han totalt saknar egen politik för jobben…

Magnus

Det märks en tydlig skillnad i synen på våra gemensamma försäkringssystem mellan den högerledda regeringen och den rödgröna oppositionen. När högerregeringen lägger allt ansvar på den enskilde visar de rödgröna tydligt att ansvaret vid sjukdom och olyckor ska delas av alla. Därför är man jättetydlig med att det är de omgivande samhället som ska anpassas för att man så snabbt som möjligt ska kunna återgå till arbete.

Det är uppfriskande att man så tydligt slår fast att det inte var någon bra situation tidigare då det många gånger saknades stöd och resurser för att människor som var sjukskrivna skulle kunna återgå till arbete. Nu låter det helt annorlunda och själva utgångspunkten för förslaget är allas vilja att bidra genom eget arbete.

Men den tydliga skiljelinjen går mellan att ta ett gemensamt ansvar för varandra som de rödgröna föreslår och den omänskliga politik som högerregeringen för där man kastar ut sjuka människor på en arbetsmarknad som inte finns.

Skönt att alternativen i svensk politik nu visar sig tydliga. Om du vill läsa det rödgröna förslaget i sin helhet finns det här.  

Magnus

Vi som har en annan uppfattning kring hur sjukförsäkringen ska fungera och vilket ansvar det är rimligt att lägga på enskilda människor måste ständigt och ända fram till valdagen påpeka att det är politiska val man har gjort. Det är den moderata politiken som har levererat en skadeskjuten sjukförsäkring, inte Försäkringskassans handläggare.

Till detta måste naturligtvis också formuleras ett trovärdigt alternativ som tar vara på varje människas förmåga att bidra till samhällets utveckling genom arbete. Vi måste orka inse att allt inte var bättre förr då vi inte tog vara på människors förmåga. Vi behöver ha en arbetsmarknad där varje människas förmåga tas till vara. 

Magnus 

Idag kunde man läsa i Aftonbladet att det som man kallar U-länderna lämnar klimatkonferensen med argumentet att man borde genomföra Kyotoavtalets löften innan man skapar nya löften. Det är kanske en rimlig slutsats men tyvärr otillräcklig. Detta är nog dock inte det verkliga skälet till att man väljer att lämna förhandlingarna, det ska nog snarare ses som ett diplomatiskt korrekt argument för att göra så.

Den verkliga orsaken är säkert istället att man anser att den rika delen av världen återigen försöker köpa sig fria från sin del av jobbet genom att se till att det klimaträddande arbetet ska göras i fattigare länder. Det är gansk enkelt att förstå att de fattiga länderna i Afrika, som knappt har bidragit alls till klimatpåverkan, tycker att det är konstigt att just dom ska göra stora insatser medan vi som lever i samhällen som utsatt jorden för orimliga påfrestningar ska kunna luta oss tillbaka och säga att vi betalar om ni gör.

Denna inställning är ingalunda ny, tvärt om ganska typisk för högerpartier. Det är alltid någon annan som ska göra jobbet, vi betalar gärna en del men vi vill gärna slippa undan. Det av högerstyrda länder dominerade EU har ingen annan uppfattning. Tvärt om verkar det nu som att de svenska moderaternas uppfattning om att det är genom att ta biståndspengar, avsedda för fattigdomsbekämpning, och finansiera insatser för begränsning av klimatpåverkande utsläpp som är gällande. Dessutom ska vi sedan kunna räkna av dessa insatser från det uppdrag vi i Sverige har för att minska utsläppen. Så agerar en regering som inte har förstått vad internationell solidaritet handlar om, och här tycks man fått med sig sina högerbröder i flertalet andra EU-länder.

Det är fullt förståeligt att de fattiga länderna i världen tröttnat på denna hållning. Jag tror att dom återkommer till klimatkonferensen först då den rika delen av världen säger att visst vi ska hjälpa er att bli bättre på att värna klimatet men fram för allt ska vi göra vår del av läxan, och vi ska göra den genom eget arbete i våra egna länder. Det är först då som en gemensam förståelse kan skapas om att det är en angelägenhet för oss alla att rädda vår jord och att vi måste göra det gemensamt. För en gångs skull räcker det inte med tjocka buntar dollarsedlar och det är väl därför högern inte förstår hur man ska göra, vare sig i Sverige eller övriga Europa.

Magnus  

Mycket av skillnaden i grundsynen på politikens betydelse handlar just om hopp och oro. Den som lyckas visa på en politik som inger hopp om förbättring är oftast den som går vinnande ur ett val. Ett mycket bra exempel på detta var när Barack Obama valdes till president i USA för drygt ett år sedan. Han lyckades visa på att det fanns ett alternativ till den utveckling som USA tog under George Bush. Det fanns hopp om något bättre.  Mot detta hopp hjälpte det föga med republikanernas försök att skapa oro över det faktum att Obama var oerfaren, hade rötter i Kenya med mellannamnet Hussein och att hans politik skulle innebära en skattechock för medelklassen. Hoppet segrade över oron.

Men hoppet hos väljarna kommer inte av att man är förbannad över den politik som förs, hoppet hos människor tänds genom att man inser att det finns ett alternativ till den politik och den samhällsutveckling som nu finns. Ett alternativ där möjligheter tillvaratas och där förtroende finns för att politiken ska förverkligas.

Det är bra att människor runt om i Sverige nu tar avstånd från den högerpolitik som regeringen Reinfeldt trycker på oss utan att egentligen säga det. Det är också bra att det nu tycks finnas en insikt om att det är politiska beslut som lett till detta och inte statliga myndigheters agerande. Men detta räcker inte för att garantera en röd-grön valseger den 19 september 2010. Alternativet som inger hopp om en bättre framtid måste alltid speglas mot den politik som nu förs, alternativen måste tydliggöras. Det är många politiska samtal som måste föras på vägen fram, det är många arbetsplatser som ska besökas och det är många dörrar som måste knackas. Det bärande temat för dessa samtal måste vara att visa att den nuvarande politikens inriktning är fel och att det finns ett alternativ där man använder politiken som verktyg att åter bygga Sverige till ett land av möjligheter.

Magnus

Politik handlar som bekant om att välja. Hur man väljer att använda resurserna är ju tämligen väl känt. Moderaterna väljer att sänka skatterna, mest för de som tjänar mest, istället för angelägna investeringar i jobb och välfärd. Det som dock var nytt var den nöjdhet som präglade de fyra kommunalrådens inlägg trots att samhället dras isär i god fart. Det är visserligen ganska vanligt att politiker i ledande ställning målar en skönare bild av läget än oppositionen. Men hur man kan undvika att ens nämna att allt fler karlskronabor blir fattiga är vid en första anblick obegripligt. Men vid närmare eftertanke klarnar dock bilden att det är ju detta som är målet med den ekonomiska politiken.

Den moderata politiken har alltid lett till ett samhälle där klyftorna ökar och där alla inte får plats. I detta perspektiv är det inte konstigt att kommunstyrelsens ordförande och hans kumpaner tycker att det är något problem att slås ut från samhället och blir fattiga. Man brukar ibland säga att ett bra sätt att ta tempen på ett samhälle är hur de har det som har det sämst.

I Sverige får allt fler det allt sämre och efter årsskiftet sprakar man med berått mod ut över 50 000 personer från våra socialförsäkringssystem genom att säga att nu är ni friska och därför ska ta de jobb som inte finns. Målet med politiken är därmed uppnått. Mot denna politik måste formas ett alternativ som innebär att fler går från arbetslöshet till jobb, från sjukskrivning tillbaka till arbetet och från otrygghet till trygghet.

Det samhälle som den socialdemokratiska politiken bygger på är ett samhälle där vi tar ansvar för varandra, där solidariteten är ledstjärnan och där ingen lämnas efter. Om man utgår från dessa värderingar blir självklart ett skenande behova av socialbidrag och en ungdomsarbetslöshet i europatopp de viktigaste frågorna att diskutera om man vill bli tagen på allvar. Men som sagt, ser man det inte som ett problem kan man ju göra som kommunstyrelsens ordförande konstatera att krisen är över för att julhandeln spås slå nya rekord. Men sanningen är ju att det finns allt fler som inte ens kan köpa en julklapp till sina barn samtidigt som de rikaste bli allt rikare. Här går skiljelinjen i politiken och den blir allt mer tydlig.

Magnus